Donnerstag
Varför känns det som att en lastbil har kört över mig i 200km/h? Jag har ont överallt. Och höstsvackan har kommit. Jag känner mig nere och är inte motiverad till någonting. Det är helg imorgon men jag orkar inte bry mig, mitt rum är äckligt men jag orkar inte bry mig, jag är inte smal längre men jag orkar inte bry mig, mitt hår är äckligt men jag orkar inte bry mig. Allt känns totalt lönlöst nu. På ett sätt vill jag bara krypa ner i sängen och gråta tills det blir bra, men jag vet ju att det faktiskt inte hjälper i längden. Ingenting hjälper just nu.
Fast kanske att kaffe gör det.
14.11
Vanligtvis skulle jag säga att jag inte vet varför jag är ledsen. Men idag vet jag nog. Förut hade jag det. Jag kanske inte var den mest självsäkra då heller, eller speciellt trevlig heller för den delen. Men jag gick nedåt. Jag tappade i vikt och jag var smal och jag älskade att mamma kunde klaga på mig för att jag var benig. Även fast jag var som mest olycklig på den tiden var jag samtidigt som lyckligast. Jag visste att jag hade uppnått något. Sen insåg jag att det var ohälsosamt men var är jag nu? Jag är bara på någon jävla avfart som inte leder någonstans. Jag håller mig ifrån det mesta som kan tänkas få mig att gå upp i vikt. Och då menar jag allt utom mat. Men kanske att jag på helgerna dricker öl och bakis-äter. Men hur orättvist kan det bli? Om jag nu äter äckligt två gånger i veckan eller ibland bara en. Varför är jag då den som är tjock? Varför är det så? Jag sitter här med min ångest och gråter som ett barn och jag vet att det inte är synd om mig, men ibland så kan jag inte låta bli att tycka att det är orättvist. Ibland känns det som att jag har ett såntdär moln över mig, ett åskmoln som regnar ständigt. Jag hatar det här, men ändå så är det detta som får mig att kämpa, jag har ju iallafall ett mål, eller hade kanske. Ingenting funkar längre ändå. Och det handlar inte bara om utseende, det handlar om att känna sig äcklad. Jag orkar inte känna såhär. Och jag kan inte ens prata med folk längre för att jag är för rädd. Jag är rädd att bli dömd för det här. Fan vad jag hatar år 2007.
Mina långkalsonger är inte stora längre. Jag är sjuk och kan inte träna.
Jag ska gå ut och gå.
Den som dömer kan jag förstå, jag skulle nog döma själv.
Fast kanske att kaffe gör det.
14.11
Vanligtvis skulle jag säga att jag inte vet varför jag är ledsen. Men idag vet jag nog. Förut hade jag det. Jag kanske inte var den mest självsäkra då heller, eller speciellt trevlig heller för den delen. Men jag gick nedåt. Jag tappade i vikt och jag var smal och jag älskade att mamma kunde klaga på mig för att jag var benig. Även fast jag var som mest olycklig på den tiden var jag samtidigt som lyckligast. Jag visste att jag hade uppnått något. Sen insåg jag att det var ohälsosamt men var är jag nu? Jag är bara på någon jävla avfart som inte leder någonstans. Jag håller mig ifrån det mesta som kan tänkas få mig att gå upp i vikt. Och då menar jag allt utom mat. Men kanske att jag på helgerna dricker öl och bakis-äter. Men hur orättvist kan det bli? Om jag nu äter äckligt två gånger i veckan eller ibland bara en. Varför är jag då den som är tjock? Varför är det så? Jag sitter här med min ångest och gråter som ett barn och jag vet att det inte är synd om mig, men ibland så kan jag inte låta bli att tycka att det är orättvist. Ibland känns det som att jag har ett såntdär moln över mig, ett åskmoln som regnar ständigt. Jag hatar det här, men ändå så är det detta som får mig att kämpa, jag har ju iallafall ett mål, eller hade kanske. Ingenting funkar längre ändå. Och det handlar inte bara om utseende, det handlar om att känna sig äcklad. Jag orkar inte känna såhär. Och jag kan inte ens prata med folk längre för att jag är för rädd. Jag är rädd att bli dömd för det här. Fan vad jag hatar år 2007.
Mina långkalsonger är inte stora längre. Jag är sjuk och kan inte träna.
Jag ska gå ut och gå.
Den som dömer kan jag förstå, jag skulle nog döma själv.
Kommentarer
Trackback
