Divide et impera

Det verkar som att jag har blivit sjuk. Jag fryser och har extremt ont i huvudet.
Så sjukt ovärt. Jag som ville ta en öl på någon uteservering och röka några cigg och diskutera livets mysterier ikväll.
Okej, kanske inte riktigt sådär poetiskt, men iallafall något åt det hållet.
Idag dog min dator. Jag fick panik och min bror sa att hårddisken var död och det inte var någon idé att försöka fixa den. Till slut tog han sig an den och nu lever Kenneth igen. Men det är nog dags för pappa att öppna plånboken för en ny snart. Det här är inte okej.
  Och just nu så vill jag ju bara lägga mig framför tv:n och se på 2½ män och äta godis och tycka synd om mig själv. Men nej, något säger stopp. 2½ män är en självklarhet men godiset, icke. Jag längtar till den dagen då jag kan äta vad jag vill, när jag vill utan att en del av mig säger nej. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vill äta och slippa må dåligt över det.
Hur kunde det bli såhär? Hur kunde allt gå så långt?
Jag vill bara gråta. Jag vill bara att någon ska säga att det är okej och kanske stryka bort håret ur pannan och säga att det blir okej snart. Att någon ska förstå utan att döma. Att någon ska veta hur det är. Det finns många som vet hur det är, men egentligen är det väl bara jag som vet hur det är för mig, synd att jag inte kan uttrycka det i ord tillräckligt bra.
 Jag vill inte äcklas längre.
Jag vill inte vara hungrig längre.
Jag vill bara vara som jag var en gång.
inte tjock och motbjudande men,
frisk. frisk..
frisk.