Ett koncentrat av fördomar mot Texas

Igår var trevligt. Och astrid är en av de finaste vänner man kan få.
Jag började lyssna och tog in. Allt kändes faktiskt helt okej idag.
tills för tre minuter sen.
tjockis? tjockis tjockis tjockis tjockis tjockis..
det ekar i huvudet.
min pappa som vet att jag legat och kämpat vid toalettstolen med fingrarna
i halsen under ett halvårs tid, kallar mig ändå för tjockis?
jag förstår inte. då är jag alltså.. en tjockis?
för föräldrar är väl de som inte ljuger?
jag vill gräva ner mig. aldrig komma upp.
jag visste att jag hade gått upp och att folk ljuger.
jag vill svälta. fan
jävla skitfamilj
låt mig få flytta härifrån

hor


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0