Divide et impera

Nu har jag suttit så länge i samma ställning här vid datorn så att min rumpa värker. Det gör så otroligt ont men samtidigt så orkar jag inte röra mig. Jag är som paralyserad av outhärdlig smygande smärta. Klockan har slagit allt för många slag och jag är ungefär som vanligt vid den här tiden. Alla ljud låter mycket högre och jag känner att jag skulle kunna springa en mil på tio minuter om jag bara orkade leta upp mina springskor.
Sen så kan jag tänka röster i huvudet också. Nyss när jag skulle logga in på den här bloggsidan så skrev jag in fel lösenord. Då visade sig följande text i röd nyans "Du har angivit fel lösenord, e-mailadress eller mobilnummer". Då kändes det som att den röda texten pratade. Det lät precis som kvinnan som är telefonsvarar-rösten när man ringer till telias kundtjänst. Det var skrämmande. Jag är inte van att träffa på hennes röst i mitt huvud. Men hon och jag kanske kan bli tjenis nu. "Vill du fylla på ditt kort med samtalscheck tryck 1. Vill du fylla på numret du ringer ifrån tryck 2. Etc etc" Hon låter väldigt mycket som en behärskad Göran Persson på valium. Den ni, med smör på.

För övrigt så har jag kollat in min bloggstatistik. Och det är ju nästintill pinsamt att den så varmhjärtad och öppen person som jag inte har flera unika sidvisningar per dag. Kom igen. Kan inte ni bara tvinga någon stackare som ni känner att läsa. Det är rätt kul egentligen. Jag har bestämt mig för att jag ska börja behandla olika ämnen. Några av de jag har tänkt ut är det svenska språket, politik ur en ovetande tonårings perspektiv, humor och självfallet hajar. Dessa ämnen är sådana som ligger mig väldigt varmt och hjärtat och jag ska allt visa hur mycket det finns att säga om det. Men först och främst måste jag veta att ni litar på min förmåga. Jag vill att ni ska bli hänförda och välja att läsa min blogg före ni börjar poka folk på Facebook. Jag vet att det är en utopi. Men okej, vi gör såhär. Ni går in på bloggen utan att läsa så det ser ut som att jag har fler unika sidvisningar. Det skulle göra mig så glad. Det skulle ge mitt ego en sockerkick. Apropå socker så borde jag borsta tänderna och hoppa till kojs.

Om ni tycker om mig så kommentera. Det är aldrig någon som kommenterar.
Varför är jag helt ensam ute i cyberrymden?
Det känns lite som att jag våldför mig på bloggkulturen.
Men man måste vara en karl för sin kilt, det har jag alltid sagt.