Är du lycklig nu?
Fast vad är egentligen lycka? När vet man att man är 100% lycklig? Jag trodde att jag var det förut, alltså jag trodde att jag visste att jag var det. Jag hade lyckats gå ner i vikt, jag hade någon som jag älskade och som älskade mig precis lika mycket, en person som jag aldrig kunde få nog av, jag hade mitt trygga fina par-liv. Fredag-lördag-söndag ligga i sängen och se på film, kanske ta en fika på lördagen och shoppa lite. Eller varför inte ta en tripp till stockholm och hålla varandra i handen och se ut som paret som har hållt ihop för evigt och ska hålla ihop lika länge till. Det var så fint och ostört på något sätt. Jag älskade det där livet, det fanns aldrig några brister. Visst, bråk och tjafs, men det var inget som fattades.
Nu såhär ett halvår efter det trygga livet i par-bubblan så är det svårt att veta om jag verkligen var lycklig då. Kunde jag ha uppnått något mer då också? Kanske hade vi kunnat bråka mindre eller varit mer kreativa? Umgåtts mindre, eller kanske mer? Hade vi kanske känt oss lyckligare då? Vem vet? Och den stora frågan är väl egentligen, hur blir man riktigt jävla lycklig utan att ha någon vid sin sida? Jag har funderat så sjukt mycket på det där. Visst, jag mår inte dåligt, jag känner mig inte miserabel och ensam, men man är ju aldrig så lycklig som man är när man är kär. När man har någon att hålla i handen, någon som tillhör en. Så är det kanske den enda formen av lycka?
Det är isåfall konstigt men jag har svårt att tro på att det ska finnas något som gör en människa mer lycklig.
Jag vill att det ska finnas mer som gör en lycklig. Just nu är det ganska mycket; sommar, kompisar, öl och sol.
Men det är fortfarande inte fulländat. Underligt.
Nog med prettofunderingar. Idag gick jag upp tidigt och mötte zacce på stan för att inhandla diverse förfriskningar.
Det var jobbigt och sjukt varmt. Sen dess har jag inte gjort mycket vettigt. Ätit nudlar och lyssnat på musik. Jag har galet ont i huvudet och vill nog mest bara sova. Det borde jag göra. Men först ska jag ta en luckyluckylucky strike.
PUZ
Nu såhär ett halvår efter det trygga livet i par-bubblan så är det svårt att veta om jag verkligen var lycklig då. Kunde jag ha uppnått något mer då också? Kanske hade vi kunnat bråka mindre eller varit mer kreativa? Umgåtts mindre, eller kanske mer? Hade vi kanske känt oss lyckligare då? Vem vet? Och den stora frågan är väl egentligen, hur blir man riktigt jävla lycklig utan att ha någon vid sin sida? Jag har funderat så sjukt mycket på det där. Visst, jag mår inte dåligt, jag känner mig inte miserabel och ensam, men man är ju aldrig så lycklig som man är när man är kär. När man har någon att hålla i handen, någon som tillhör en. Så är det kanske den enda formen av lycka?
Det är isåfall konstigt men jag har svårt att tro på att det ska finnas något som gör en människa mer lycklig.
Jag vill att det ska finnas mer som gör en lycklig. Just nu är det ganska mycket; sommar, kompisar, öl och sol.
Men det är fortfarande inte fulländat. Underligt.
Nog med prettofunderingar. Idag gick jag upp tidigt och mötte zacce på stan för att inhandla diverse förfriskningar.
Det var jobbigt och sjukt varmt. Sen dess har jag inte gjort mycket vettigt. Ätit nudlar och lyssnat på musik. Jag har galet ont i huvudet och vill nog mest bara sova. Det borde jag göra. Men först ska jag ta en luckyluckylucky strike.
PUZ
Kommentarer
Trackback
