Divide et impera

Persiennerna är neddragna och det luktar unket i rummet. Men jag orkar faktiskt inte bry mig idag.
Jag slår en blick på klänningen som inte sitter som förr. Det finns en äcklig kropp där under som inte tillhör mig,
egentligen. En motbjudande jävla kropp. Slit den sönder och samman, tack.
Bakfyllan gör mig sliten och igår var en fin kväll på Orange. Det var bra, vi är bra. Men jag saknar kontrollen.
Imogon börjar skolan. Klockan nio kommer jag sitta i Katedralskolans aula och lyssna på nåt jävla tråkigt tal som rektorn har komponerat ihop. Är det bara inte så jävla svenskt och torrt?
Jag svettas. Men öppnar jag fönstret så fryser jag. Det finns inget mellanting och jag önskar att det var en månad kvar av sommarlovet. En månad för vila och träning. En sund månad utan onyttig mat och öl.
Men vem bryr sig, när allt kommer omkring? Ingen jävel bryr sig om någonting. Allra helst inte jag.
Jag har blivit en slacker som lever på mina föräldrar och skiter i kläder och utseende. Det jag anser lycka är en rolig kväll då jag är så full så att jag inte känner några spärrar, lycka är när jag tar en morgoncigg, lycka är när jag har en skön bakisdag utan allt för mycket ångest.
Jag är bortom all räddning och imorgon börjar skolan, som sagt.
Jag undrar hur jag ska kunna anpassa mig till ett liv som anses socialt accepterat?
Gå i skolan, göra läxor, sova. Ingen öl? Inget ragglande? Inga blåmärken efter alltför berusade cykelturer?

Nu kallar Stieg Larssons andra bok på mig där borta på sängbordet. Överbelamrat med vattenglas.
Jag undrar varför jag har ett foto på min katt i en ram där. Hardcore? Nä

Jag behöver distans

tack